Eldklot på himlen...

Satt med min vanliga kopp kaffe på kökssoffan och beundrade vinterlandskapet genom fönstret som sträcker sig över det frusna vattnet. Snön har fallit tätt i två dagar nu och mjukade upp träderna.

Barnen satt i soffan ihopslingrade i varandras ben och stred om utrymmet samtidigt som de skrattade åt något som kom i tv'n.

Jag hade en liten stund för mej själv.

Beundrande av det vintriga sagolandet följde jag med hur molnen drev och morgonhimlen blev mer och mer skär. Och där kom hon plötsligt fram, solen! Som ett glödande eldklot svävade hon på himlen och jag var som förhäxad. Kunde helt enkelt inte sluta se...

Plötsligt vaknade jag till, skakade den hypnotiserande känslan av mej, nu eller aldrig måste det ske.

Jag hoppade in i skorna och sprang ut klädd i endast ylletröja, långkalsonger och kameran i högsta hugg...

Det där magiska ögonblicket var över på ca 5 minuter. Röd om kinderna och med rufsigt hår stampade jag snön av skorna i tamburen. Det gjorde ingenting att lillebror var i färd med att hälla ut havssaltet på köksgolvet när jag kom in igen. Det hade jag räknat med, att han skulle passa på att busa när jag inte höll ett övervakande öga på honom, så jag lät saken vara :)

Efter att ha sopat golvet i köket och satt borsten och sopskyffeln tillbaka i förrådet satte jag mej ner tillbaka på min plats i kökssoffan och tog upp min kopp för att dricka det sista av mitt kaffe. Urk, kaffet hade kallnat så jag lade koppen på bordet och blicken vandrade ut genom fönstret igen. Himlen hade förlorat sina skära nyans och svalnat till en gråblå dis....